Slå dig på kinden....
Att separera är väl inget som är ovanligt år 2010 direkt. Fan vilken smärta det ändå kan innebära i vardagen med barnen. Idag lämnade jag mina döttrar på dagis/fritids. Evelina frågade när jag skulle komma till kalaset!? Pappa fyller år ikväll. Men jag ska inte komma svarade jag. Men jag är rädd för pappas kalas....men vad är du rädd för? Hon beskrev att hon fick ont i hjärtat och att det kändes torrt och hårt där. Håll huvudet kallt, gråt inte...var den som orkar.....
Hon var ovan att jag inte var med och kunde inte föreställa sig ett kalas utan mig! Inte lätt att förklara för sina barn att jag sviker dig inte...jag gör det bättre för oss på lång sikt! Inte en dialog med ett barn precis! Jag pratade med henne på hennes nivå. Peppade och beskrev för att lindra oro.
På väg hem skrek jag av smärta i bilen, slog mig på kinderna så att det sved. Upprepade högt -Håll ihop, skärp dig! Likt ett mantra som inte ville sluta. Fan vad ont det gör! Fokuserar, försöker tänka 5 år frammåt men här och nu suddar liksom inte bort bilden. Jag älskar mina barn men kan inte bespara dom den smärta som det här orsakar dom.
Jag får väl hitta styrka i diverse klyschor....."det som inte dödar det härdar"....