2011-11-20 | 23:05:54
Dagens djupa!
Så kom jag till punkten i livet när jag ska summera vad som är viktigt i livet!
Alla vet ju vad som är politiskt korrekt att säga, att vara vid god hälsa är ju fint. Att barnen är viktiga är ju helt klart. Materiella saker, tiden vi lägger och vart vi lägger den är ju lätt att prata om MEN så kom det krypande. Vad är viktigt? Vad gör jag med mitt liv? Vart tar det vägen? Satt över en spontan men för stunden en god middag med en god vän häromdagen. Ljusen var tända runt om mig och vi pratade om livet.
Allt mer börjar jag känna att min insats kanske inte gör någon skillnad i världsaltet. Jag är full av värderingar och fördommar. Det är vi ju alla men så trist det är att inse att man har fler än man tror. Har sedan i maj jobbat mer än jag orkat utan att veta hur jag riktigt ska eller kan ta mig ur det. Jag är en sårbar människa för att jag är engagerad i nuet. Vill stå för det jag gör och vara engagerad. Mitt vapen och mina styrkor är mitt fall på en och samma gång.
Ska fundera på hur jag ska värkställa balans i livet. Jag vill att mina barn ska tänka på sin uppväxt fylld av glädje och en mamma som alltid finns där. Halva tiden ...i alla fall.....så förbannat, så fyllt av tårar och skuld. Jag kan inte glädjas åt livet fullt ut när jag inte delar det med mina barn.
Ska sova insiktsruset av mig och börja dagen imorgon med sovmorgon. Ska ta på mig mina glasögon och riktigt titta på världen. Vad är allt det vi gör värt? Har vi ett val egentligen? Är våra liv predestinerade på något sätt eller irrar man bara runt som en dum-höna i världsaltet? Japp, det var väl dagens djupa fundering det där. Vankas 40-års kris kanske någon skulle säga och vad vet jag. Imrogon är en annan dag....för övrigt Christer Björkmans titel på en sång från melodifestivalen. Och när vi ändå talar om det så har jag köpt biljetter till Globen för att min dotter ska få se genrepet i mars.
Köpte flyg, biljetter och hotell till en 7-åring som grät över att vi bara skulle gå på genrepet. Pedagogisk som man är ibland när allt bara rinner över och man stundar en kris så röt jag åt min dotter att hon skulle vara tacksam! På gränsen till sammanbrott och opedagogisk hänger liksom ihop på ett osunt sätt. Där den ena dyker upp borde det vara förbjudet att bjuda in den andra men dom envisas med att hålla ihop likt ett oskiljaktligt par dom där rackarna!
Alla vet ju vad som är politiskt korrekt att säga, att vara vid god hälsa är ju fint. Att barnen är viktiga är ju helt klart. Materiella saker, tiden vi lägger och vart vi lägger den är ju lätt att prata om MEN så kom det krypande. Vad är viktigt? Vad gör jag med mitt liv? Vart tar det vägen? Satt över en spontan men för stunden en god middag med en god vän häromdagen. Ljusen var tända runt om mig och vi pratade om livet.
Allt mer börjar jag känna att min insats kanske inte gör någon skillnad i världsaltet. Jag är full av värderingar och fördommar. Det är vi ju alla men så trist det är att inse att man har fler än man tror. Har sedan i maj jobbat mer än jag orkat utan att veta hur jag riktigt ska eller kan ta mig ur det. Jag är en sårbar människa för att jag är engagerad i nuet. Vill stå för det jag gör och vara engagerad. Mitt vapen och mina styrkor är mitt fall på en och samma gång.
Ska fundera på hur jag ska värkställa balans i livet. Jag vill att mina barn ska tänka på sin uppväxt fylld av glädje och en mamma som alltid finns där. Halva tiden ...i alla fall.....så förbannat, så fyllt av tårar och skuld. Jag kan inte glädjas åt livet fullt ut när jag inte delar det med mina barn.
Ska sova insiktsruset av mig och börja dagen imorgon med sovmorgon. Ska ta på mig mina glasögon och riktigt titta på världen. Vad är allt det vi gör värt? Har vi ett val egentligen? Är våra liv predestinerade på något sätt eller irrar man bara runt som en dum-höna i världsaltet? Japp, det var väl dagens djupa fundering det där. Vankas 40-års kris kanske någon skulle säga och vad vet jag. Imrogon är en annan dag....för övrigt Christer Björkmans titel på en sång från melodifestivalen. Och när vi ändå talar om det så har jag köpt biljetter till Globen för att min dotter ska få se genrepet i mars.
Köpte flyg, biljetter och hotell till en 7-åring som grät över att vi bara skulle gå på genrepet. Pedagogisk som man är ibland när allt bara rinner över och man stundar en kris så röt jag åt min dotter att hon skulle vara tacksam! På gränsen till sammanbrott och opedagogisk hänger liksom ihop på ett osunt sätt. Där den ena dyker upp borde det vara förbjudet att bjuda in den andra men dom envisas med att hålla ihop likt ett oskiljaktligt par dom där rackarna!
0 Kommentarer