LadyGegga

Värken i mina leder börjar komma, mina döttrar är hos sin pappa och efter ett visst antal dagar börjar min saknad få ett ansikte. Jag har börjat vänja mig vid det där nyllet så här ett och ett halvt år senare men jag gillar det inte. En vana behöver inte vara helt enkel. Det är trist att jag inte bara kan åka och hälsa på under en middag. En mammas förbannelse. Man kan inte bara dyka upp och sen försvinna igen ostraffat. Kommer man behöver man ta ansvar, behöver finnas kvar. Kan inte bara spontant göra som det faller en in. Mitt hjärta blöder men jag är ändå lycklig för att jag tar ansvar för att vårt liv inte ständigt innehåller konflikter, att deras mamma inte har en död själ! Jag är inte utövande kristen men Tackar GUD för att han givit mig styrka mod och mina döttrar.