LadyGegga

Vi tenderar att lösa våra probelm som vi alltid gjort. Upprepar och upprepar....Hur vuxna vi än blir tar vi ibland fram 5 åringen i oss. Att vi gör det är nog pinsamt. Att vi tvingas se det om vi lyckas göra det är smärtsamt. Att själv behöva genomlida den skam det innebär och att möta smärtan i att förstå att man själv håller på att förstöra för sig själv hela tiden och på samma sätt. Gång på gång...

Möter man en tillräckligt modig människa lyckas man utvecklas. Risken är ju bara att man trampat på och hittat just den andres rädsla, den andres ömma 5- åriga tå! Tänk så faschinerande, att det är så!? Vem kom på att det var bra. Vore det inte lättare om vi människor höll oss till de personer som inte hittade våra rädslor. Inte så utvecklande men så enkelt!

Jag är sjukt bra på att klippa, att stänga av! När någon närmar sig min lilla tå, nerven som ilar i min onda tand...då tar jag fram stora saxen och går vidare. Klipp...chip chop och så släpper jag. Konfrontera inte. Ta inte skammen, spring innan någon hinner uppfatta att jag är som ett skadeskjutet litet rådjur.

Förlåt du modiga ståtliga som jag sårar på min väg......dina och mina rädslor är inte desamma men jag hade inget annat sätt. Spring för livet om det är dig kärt, slå tillbaka det är det inte värt. När Sara Varga sjöng i melodifestivalen träffade den sången mig rakt i hjärtat. Tänkte att den sången kanske skrivits i mitt huvud redan fast jag inte framfört den ännu.....





Det vore ju så mycket lättare att kaxigt gå genom livet och sjung vill du ligga med mig då istället för att tralla...spring för livet...