2010-09-28 | 17:28:50
Morgon trauma...
Gick ut i det vackar vädret för att ta en morgontur nydala runt. En magisk morgon då solen sken och höstlöven glänste i alla jordens vackra färger. Mitt humör var på topp och jag började inse att livet leker. Att allt jag önskat kanske är det jag redan har.
Så kom jag till äventyrslekplatsen, en stor lekpark där det alltid eller ofta är barn, familjer eller rent av hela dagis eller andra större grupper för att leka. Reagerade till då det kom skrik, rop och ljud fyllda av obehag därifrån. När jag kom närmare insåg jag att det var flera poliser där som rörde sig snabbt och med en lätt stressad hållning. Två civila personer skrek från sitt hjärta. Ord som jag kunde urskilja som rop på ett barn. Snabbt drog jag slutsatsen att ett barn försvunnit. De hittade en nalle varpå kvinnan skrek "Han går ingenstans utan den". Hon i det närmsta överföll en av poliserna och det började råda en allt mer kaotisk stämning.
Mitt hjärta bankade och hjärnan började gå på högvarv samtidigt som några av poliserna vräkte sig ner i vattnet och började gå ut. Jag stannade till och tänkte för en sekund att det inte kunde vara på riktigt. Började fundera på om det skulle vara Maja eller Evelina som jag skrek sådär efter. Skulle det vara lät hänt? Kändes som jag stod där i 20 minuter men hjärnan är ju snabb så snarare var det nog 20 sekunder.
Fattade mot, gick fram till en kvinna och erbjöd mig hjälpa till. Är ett barn försvunnet kan man ju inte bara stå där och glo. Fanns det något jag kunde göra?! Kvinnan tittade på mig och sade. Det är en polisövning! Du kan gå vidare bara. Det finns skyltar uppsatta men du har nog inte sett dem!
Trots att jag fått veta att det inte var på riktigt studsade skriken från den desperata mamman rakt in i mitt hjärta. Tårarna kom. Alla känslor som redan satts i svall förintades inte bara för att jag fått veta att det var en övning. Jag gick med tunga steg och det tog nog minst 3 kilometer innan jag lyckats förstå känslomässigt att jag bara kunde gå vidare. Bilden av mamman och pappan har liksom etsat sig fast på min hornhinna och går inte bort bara för att det var en övning. Jag som inte ens ser skräckfilm för att bilder är så svåra att radera bort. Även om man vet att det är film finns bilden kvar.............Morgon trauma på hög nivå!!
Så kom jag till äventyrslekplatsen, en stor lekpark där det alltid eller ofta är barn, familjer eller rent av hela dagis eller andra större grupper för att leka. Reagerade till då det kom skrik, rop och ljud fyllda av obehag därifrån. När jag kom närmare insåg jag att det var flera poliser där som rörde sig snabbt och med en lätt stressad hållning. Två civila personer skrek från sitt hjärta. Ord som jag kunde urskilja som rop på ett barn. Snabbt drog jag slutsatsen att ett barn försvunnit. De hittade en nalle varpå kvinnan skrek "Han går ingenstans utan den". Hon i det närmsta överföll en av poliserna och det började råda en allt mer kaotisk stämning.
Mitt hjärta bankade och hjärnan började gå på högvarv samtidigt som några av poliserna vräkte sig ner i vattnet och började gå ut. Jag stannade till och tänkte för en sekund att det inte kunde vara på riktigt. Började fundera på om det skulle vara Maja eller Evelina som jag skrek sådär efter. Skulle det vara lät hänt? Kändes som jag stod där i 20 minuter men hjärnan är ju snabb så snarare var det nog 20 sekunder.
Fattade mot, gick fram till en kvinna och erbjöd mig hjälpa till. Är ett barn försvunnet kan man ju inte bara stå där och glo. Fanns det något jag kunde göra?! Kvinnan tittade på mig och sade. Det är en polisövning! Du kan gå vidare bara. Det finns skyltar uppsatta men du har nog inte sett dem!
Trots att jag fått veta att det inte var på riktigt studsade skriken från den desperata mamman rakt in i mitt hjärta. Tårarna kom. Alla känslor som redan satts i svall förintades inte bara för att jag fått veta att det var en övning. Jag gick med tunga steg och det tog nog minst 3 kilometer innan jag lyckats förstå känslomässigt att jag bara kunde gå vidare. Bilden av mamman och pappan har liksom etsat sig fast på min hornhinna och går inte bort bara för att det var en övning. Jag som inte ens ser skräckfilm för att bilder är så svåra att radera bort. Även om man vet att det är film finns bilden kvar.............Morgon trauma på hög nivå!!
0 Kommentarer